Jag arbetar med vuxna och barn. Många jag möter har barn som har speciella behov. Barn som är väldigt krävande på många sätt och vars föräldrar behöver lägga otroligt mycket tid på dem för att få vardagen att fungera. Och jag fascineras av deras ork. (Dessutom undrar jag om de ens tänkte tanken att deras barn skulle kunna kräva lite mer. Hur förberedda var de? Hur förberedd kan någon någonsin vara på ett barn som inte är som ”alla” andra?)
En eloge till dem som orkar. Som är tvungna att orka för att livet ska gå ihop. För att vardagen ska fungera.
Men samtidigt. Så skönt att jag inte hamnat i deras situation. Och ärligt talat, jag undrar om jag klarat det. Kanske att jag förvandlats till mönstermamma som gjort allt och lite till. Eller så hade jag förvandlats till monstermamma som inte fixat vare sig det ena eller andra. Men oavsett. Jag kan känna mig nöjd över att jag gjort ett val som inte satt mig i deras situation. Och jag också är väldigt tacksam över det. Tacksam över det liv jag fått, och det liv jag valt utifrån de förutsättningar som getts mig.
barnfrittliv 