Och inte bara att leka med dem. Att försöka få småbarn att hålla humöret uppe överlag är något jag tröttnar på jättesnabbt. Självklart kan det bidra att jag inte är intresserad av att ha egna barn plus att småbarn inte är något direkt av intresse i mitt tycke. Men, jag tänker att oändligt många vuxna måste känna som jag. Varför säger ingen det?
I en krönika, minns inte var jag läste den, den hamnade i flödet på FB och jag läste den för att rubriken av någon anledning väckte intresse… I krönikan skrev en pappa om att han tyckte det var oändligt tråkigt att leka med sitt lilla barn.
Hurra för en förälder som vågar erkänna detta. Mer sådant. Då kanske ett par dåliga samveten om att man är konstig skulle bli mindre eller färre. Så tänk om fler kunde erkänna att de dör av tristess när de måste underhålla sina barn eftersom barnen annars blir superjobbiga. Visst, barn kan leka själva och så, men de minsta behöver faktiskt ständig tillsyn och uppmärksamhet. Det bara är så.
Ändå. Jag som tröttnar efter några minuter på att sitta med små barn i knät och försöka få dem att inte gråta, känner paniken om de skrynklar ihop sina ansikten och inte är jag något vidare på att trösta då, även om barnet nog allt gungas och gullas med och jag försöker hitta sätt att få det att sluta. Bäst är att lämna över till mamman eller pappan. Problemet att få barnet tyst kan knappast betraktas som mitt tänker jag och gör allt jag kan för att inte se besvärad ut även om jag helst vill sticka fingrarna i öronen när tjutandet sker med full kraft från barnets knubbiga tår och helst vill jag sticka och inte komma tillbaka förrän barnet nått åldern av ja, kanske… tio år.
Föräldrars tålamod alltså. Matningen t.ex. Ni vet. Mat överallt. Inte vill barnet öppna munnen heller. Truga och leka. Tålamod, tålamod, tålamod. Själv kryper det i skinnet på mig och jag önskar jag var någon annanstans. Ändå sitter man där och ler. Håller upp någon leksak kanske när barnet verkar vara på väg att tröttna på allt, uppmuntrar föräldern till att fortsätta och kanske till och med stämmer in i ett hurtigt…”nu kommer flygplanet…” OMG vad man håller på!
Tack och lov för att jag kan gå hem. Till min lugna vrå. Ingen som kräver total uppmärksamhet och hjälp med alla sina behov. Visst, det är kanske fel på mig som inte har genen för total uppoffring av allt som är jag och allt jag brukar göra till förmån för ett skrikande, bajsande, kladdande litet barn. Men, frankly my dear I don´t give a damn! 😉
barnfrittliv 